Fruängen, sköna blattar och ingresser
Livet har tagit fart på 43kvm i Fruängens centrum.
Flytten har skett i omgångar med början i december. Vad syftet egentligen var är det ingen som vet, men jag och T forsätter jakten på meningen med livet och jag tror att flytten till Stockholm är ännu ett drag i vår icke så väl utveckade strategi för att nå målet. Jag vet vad ni alla tänker, vi kommer aldrig att lyckas. Men jag ger mig fan på att jag kommer att ha förbannat kul på vägen.
Mellan julfirande, stress och flytt har jag konstigt nog hunnit med att arbeta som fläktmontör på en industri i världens ändå Rotebro, 50min ångest-i-stockholms-lokaltrafik, från Fruängen.
Efter många om och men så har jag kommit fram till att detta trots allt har varit en upplevelse jag inte ångrar. Jag har fått utmärkta möjligheter att praktisera min bristfälliga, men ändå befintliga, kunskap i genusteori. På företaget arbetar 4kvinnor exkl. mig själv. Resten är män i åldrarna 19-60år. Tur för mig att jag trivs bättre med det motsatta könet, så länge dom håller sig på mattan och inte underskattar mig. De gånger killarna inte hållt sig till mina outtalade, men tydliga krav, har jag helt enkelt vickat lite mer på rumpan, lagt en rap och motbevisat dem. "Jag kan själv" har varit något av ett mantra de senaste veckorna.
Klimatet på ett företag där majoriteten är invandrarkillar är speciellt. Jag tackar gudarna för mig förortsspanska, utan den hade jag aldrig fixat en månad. Och tittar man innanför det hårda skalet så finns det verkligen goda människor. Och onda.
Nästa steg i mitt äventyr är Journalistik och Multimedia, 120hp på Södertörns högskola. När jag fick reda på i torsdags att jag kommit in på min 1:a reservplats så kände jag mig inte, som många förväntade sig, särskilt upprymd eller förväntansfull. Den känslan har tack och lov kommit nu i efterhand. Nej, jag blev istället fustrerad och nästan lite förbannad, inget jag själv kunde styra över. I min lila överanalys av mitt eget psyke så har jag kommit fram till att jag börjat från noll allt för många gånger de senaste åtta månaderna. Det lilla barnet som inte ville sova borta för att längtan efter mamma varit alltför stark, har suttit på min axel hela mitt (oj-så-långa) liv. Jag antar att det finns vissa uppenbara faktorer i mitt och mina näras förflutna som spelar ut sin roll. Summasummarium är i alla fall att jag blivit mycket bättre å att möta nya människor och mycket sämre på att hålla kvar dem. Jag har lärt mig att klara mig på väldigt lite. Nu talar jag inte om pengar (vilket iofs inte heller har funnits så mycket av) utan trygghet. Det gäller att ta vara på det lilla. T och min egen kudde, mitt morgonkaffe, min necesär osv.... Min min mitt.
Nu börjar det. IGEN
Over and out
